Idag har varit en lugn och skön dag, jag har legat i sängen och läst psykboken och smaskat på godis jag fick på festen. Mumsmums! Sen kände jag mig så dålig som proppat i mig så mycket godis, att när mamma frågade ifall jag ville med henne på vattengympa, svarade ja.
Det var en upplevelse kan jag lova, det var väl ca 10.. damer.. där, och vi kan väl säga att medelåldern var runt 60, och det enbart för att jag var där och drog ner nen rejält. Men träning som träning, det var bra och jag känner att jag i alla fall gjort något vettigt idag.

När vi kom hem sa pappa att han fått ett mail från en som har turridning på Nordsvenskar på Kinnekulle som är intresserad av att ha Tilly i sommar. Jag fick alltså sätta mig och svara på mailet om hur hon är att leda, hur hon är i stallet osv osv. Det fick mig att inse tre saker.

1. Hur lite jag faktiskt vet om min älskling nu för tiden. Visst, jag kunde svara på frågorna men inte mycket mer. Jag är en fruktansvärt dålig människa och hästägare.

2. Hur fruktansvärt mycket jag saknar henne och vill ha mer tid, ork och möjlighet att vara med henne och jobba med henne.

3. Att jag snart inte kan kalla henne min längre. Vill tjejen på Kinnekulle ha henne så kommer hon ägna sommaren åt att traska runt med massa turister, och när sommaren är slut kommer vi få sälja henne till någon annan som kan kalla henne sin.

Min Tilly har varit Min Tilly i 4 år, men det känns som så mycket mer, hon har alltid varit Min Tilly. Eller nej, det har hon inte, hon har varit Min och Morfars Tilly. Snart har hon ingen av oss. Och jag har ingen av dem. Det går inte att förklara hur ont det gör.