Jag minns begravningen. Vi kom nästan sist, många satt på sina platser och tittade medlidande på oss när vi kom. Vi gick och satte oss längst fram. Jaquline var präst och hon pratade väldigt bra men om vad kommer jag inte ihåg. Vera satt hos mig och jag grät hela tiden. Vi sjöng en psalm som jag tycker handlar om honom, det var tydligen hans favorit. Alla fick gå fram till kistan och säga farväl, Bara den närmsta släkten fick säja något, alla andra fick bara gå fram annars hade det tagit för lång tid med de flera hundra som var där. Sen skulle vi gå ut. Vi gick först, alla stod upp och vi gick långsamt genom folkmassan. Alla blickar, alla tårar.

Jag minns när jag såg honom sista gången. I kryptan, han var kall, stel och död. Vi fick lukta på honom, de andra sa att han luktade som vanligt, det tyckte inte jag, han luktade bara död. Vi fick hålla hans hand, hans stora starka hand med den konstiga tummen vi skojat så mycket om. Den var iskall. Han som alltid var så full av värme.

Jag minns sista gången jag träffade honom levande. Han kramade mig hårt när vi skulle gå och önskade mej lycka till i fotomaraton. Vi hade varit där hela dagen och han hade hjälpt till med allt han kunde. Vi hade gått för att flytta hästarna och pratade om foto. Fast han inte kunde något om det, inte visste alls vad som skulle se bra ut så kom han med massa idéer och försökte verkligen hjälpa. Vi pratade om att vi snart skulle kunna rida tillsammans. Jag på Tilly och han på Raline. Jag fick inte ens träffa honom igen. Vi gick olika vägar på väg tillbaka till huset. Han genom hagen och jag på vägen för att jag ville tillbaka så fort som möjligt. Hade jag gått med honom hade vi fått mer tid tillsammans. Den gången fick han reda på att jag gillade att fota, och spela teater. Han hade missat det innan, hur mycket mer visste han inte om mig ?

Jag har 10000 minnen av morfar. Aldrig någonsin kommer jag glömma honom. Ett och ett halvt år låter som lång tid, men ändå känns det så nära. Jag har inte sett gravstenen än. Den har varit på plats ett halvår, men jag vågar inte. Jag vågar inte se hans namn inristat i en sten. Det betyder att han verkligen är borta.

När jag skriver detta har tårarna redan runnit länge, det finns inget som gör det lättare, förutom att skriva. Veta att när den hemska tiden gått flera år till, och jag börjar glömma hur det var, då finns det kvar. Jag kan plocka fram det och tänka på hur mycket den människan betydde och hur ofattbart det är att han är borta. Jag har inte bestämt mig för om jag ska publicera denna text, eftersom ingen kommer må bra av att jag gör det. Vissa komemr tycka att jag är jobbig och envis som tjatar om honon så, andra kommer tycka jag är tragisk, andra kommer tycka synd om mig. Jag vill egentligen inte nått av detta. Jag vill bara ha tillbaka min morfar.

Jag har fyllt 18, hans första barnbarn har fyllt 18 och han fick inte vara med. Han fattades, Han fick inte se tårtan och han fick inte se mig. Han kommer inte få se mig ta studenten och han fick inte ens se sina två sista barnbarn över huvud taget. Han skulle inte vilja att jag var så här ledsen så här länge, jag vet det, men jag klarar inte av något annat. Det kommer och går. Ibland känns hela livet helt underbart, då kan inte ens tanken på honom dra ner mej, inte så långt iallafall, bara en liten bit. Men andra gånger, som när jag pratar med någon släkting om honom, eller ser något som påminner om honom, då kan allt brista och ingenting spelar någon roll och jag kan gråta i timmar.

Jag minns sminkkursen då jag fick reda på att du var borta.
Jag minns alla de gånger jag låg i höet i ladugården medans du gick omkring och fixade.
Jag minns den gången jag ringde dej och var jätteorolig för Moa.
Jag minns när du hade sålt henne.
Jag minns när vi badade i poolen.
Jag minns när jag hjälpte dej på rännet.
Jag minns när vi åt mat tillsammans.
Jag minns när vi beställde pizza.
Jag minns när jag var liten och du hjälpte mej upp i trädet eller hissade upp mig i luften.
Jag minns när du var med mig på skolan efter Lucia.

Jag minns dig morfar, och det kommer jag alltid göra.