Då var man här igen, hemma från hajk.
Röklukt i kläderna, smutsiga byxor, sår i ansiktet, trött och sliten,
MEN
ändå har man den där känslan som man bara kan få av scouter, och jag gillar det fortfarande. Massor.

På hemvägen kom jag att tänka på hur splittrad min personlighet är.
I scouterna är jag framåt, jag skojar, kramas, pratar med alla, lär känna massa nya, känner många, många vet vem jag är, jag säger vad jag vill och jag är precis så som jag vill vara.

I skolan händer något, jag vet inte vad, men allt jag säger känns falskt eller stelt och tråkigt. Jag håller mig till de få jag verkligen tycker om där, inför de andra blir jag en tyst, tillbakadragen, feg och tråkig person som svarar på lärarens frågor och kan svaren och har koll på det mesta. Den duktiga men tråkiga Annie.

Jag vet inte varför det blir såhär, jag är ju inte sån. Jag är "scoutAnnie", det är så jag borde vara, varför kan jag inte det? Det kanske har att göra med folket runt omkring. Scouter bryr sig oftast inte så mycket om hur man är, de är lite friare än många i tex skolan är.

Jaja, nu är det inte jättelångt kvar där i alla fall.


Idag var det 2 år sedan morfar dog. Dagen tillbringades då med mostrar, mamma och mormor hemma hos mormor. Det blev en.. spännande eftermiddag. De blev väldigt fnissiga efter en stund och det var en tragis men rolig stämning, tills vi gick till graven. Partykiller as hell. Men, jag tänker på dig varje dag morfar, önskar att du var här.


Nu ska jag snart iväg till Olins och agera vimmelfotograf, får se hur det går och ifall jag får komma tillbaka, hoppas kan man ju i alla fall :)