Mitt och Jimmys snygga stentorn på Gotland

Igår, när jag åkte tillbaka till Göteborg ifrån Skara, så var jag med om något som gör mig ganksa så irriterad.
Jag gick på tåget och gick in i en vagn där en liten flicka stod och illgrät, verkligen skrek och var jätteledsen. Hon stod och bankade på toalettdörren och alla i vagnen satt och tittade på henne men ingen gick fram för att trösta henne.

Jag satte mig alltså bredvid henne och pratade lite med henne så hon blev lugn. Hon var sex år och förtvivlad för att hennes mamma var inne på toaletten och inte kom ut. Dock verkade hon ganska rädd för mig, så när hon lugnat ner sig gick jag och satte mig ett par platser därifrån. Det gick fem minuter, tio minuter, nästan en kvart, utan att mamman kom ut. Då blev jag (och de andra i vagnen) orolig och sa till en konduktör som fick mamman att öppna dörren till slut.

Jag är inte mest irriterad på den oansvariga mamman som låter sin sexåriga dotter stå själv i tåget och gråta och banka på dörren. Varesig hon knarkade eller var ledsen eller vad hon nu gjorde där inne. Nej, jag är mest irriterad på alla som satt runt omkring, skakade på huvudena och tyckte att någon borde göra något åt det, bara de slipper. Alla såg hur förtvivlad hon var, och alla märkte att mamman inte hade kommit ut på en kvart, men ingen sa något eller försökte hjälpa.

Ibland undrar man ifall folk vet vad civilkurage är för något, och ifall det egentligen finns på riktigt.