Håkan. Underbara underbara Håkan Hellström.


Bilden är ifrån en spelning i Skövde för ett och ett halvt år sedan eller något.

Jimmy säger att han inte kan förstå vad det är som är bra med honom, jag säger att jag inte kan förstå varför inte varenda människa kan se vilket geni han är.

En nästan tre timmar lång spelning på Scandinavium var det bästa jag varit med om på länge, länge. Dock hade vi sittplatser, i kanten. Det gör jag aldrig om. Det går inte att sitta still när Håkan spelar. Man måste kunna hoppa upp och ned, snurra, dansa, klappa, skrika, sjunga, vifta med armarna. Annars känns det inte på riktigt. Ändå var det den bästa Håkanspelningen jag varit på. (Och jag har varit på några stycken kan jag lova..) Tänk då hur bra den hade varit ifall jag stod nere på golvet, med kompisar som tycker lika mycket om honom som jag gör, och inte med en pojkvän som såg ut mer som om han var på begravning än på konsert. Men jag klagar inte, han var snäll som följde med.

Hörde ett klockrent uttalande från en man bakom oss när Håkan gått ut från scen för att snart komma upp igen: "När han kommer upp igen kommer vi se honom först av alla, och det är ju det enda vi kommer se den här kvällen!"

Jag avslutade kvällen med att gå själv hem genom halva göteborg halv 12 på natten. Jag har aldrig varit så orädd som jag var då. Jag brukar vara rädd för mörker och ensamhet, nu hade jag mer en känsla av uppgivenhet. "Vad spelar någonting egentligen för roll?" Vad som helst kan hända, men jag kan ändå inte göra något åt det. Jag är ändå ensam i stora staden mitt i natten. Det var en förvirrande promenad. Lycka efter Håkan, depresion av tomhet.