Lite dåligt med aktivitet här kanske..
Förlåt, men det är mycket att göra.

Men nu är det snart valborg! Och då blir det fullt upp till 1000, ska försöka hinna med tre fester på en kväll, kan bli spännande, sen ska jag upp tidigt morgonen efter för att träna på dansen till teatern. Jippi! Tur att det är en rolig dans till en rolig låt, som jag förövrigt haft på hjärnan i en vecka nu.

Jag vill känna mej fri fri fri
det är min filosofi fi fi
kolla kolla att
jag är en reko kille

Det är grejer det !
Har även fått en gitarr/pianolektion till av Olle idag, så nu ska jag försöka träna gärnet när jag har en stund över. Tack igen! :)

Igår gjorde jag en spontangrej för en gångs skull! Inte ofta jag hinner med det med mitt späckade schema, så det var riktigt najs. Som bekant brukar spontana saker bli bäst, och det blev det nu också.
Muséeparken och chillidill med massa sköna människor i sommar(nästan)vädret. Tack Olle för att du fick med mej dit, mys var det absolut :)

Nu ska jag snart iväg för att fira farmor 80 år, Grattis, och sedan ganska snabbt dra vidare till Viken för öppningshelg och städning. Jag längtar, för jag har saknat viken i snart ett år nu. Bästa platsen någonstans och bra människor! Dock så betyder det att jag missar ca 10 andra saker som jag blivit bjuden på och vill på, men, det får väl bli i höst när jag har lediga helger igen..

Peace

Sådär, nu är denna vackra varelse på plats på Kinnekulle, efter mycket om och men. Tror hon har någon hat-kärlek till transporten, hon ville inte jättegärna stanna kvar i den när vi skulle lasta henne, men hon ville absolut inte gå ut när vi skulle lasta av henne.. Hon är konstig, men jag älskar henne ändå sjukt mycket.

Det kändes som ett bra ställe. Hoppas hon sköter sej nu de två veckor hon kommer vara där på prov..

Gör mej och morfar stolta nu sötnos.
Gör så att någonting någongång går bra för en gångs skull.

Fotohajken avklarad, och jag tycker den blev lyckad!
Det kom lagom många deltagare och alla som var funk var jättebra,
så tack alla för en bra helg!

Det blev dock inte så mycket sova, så på distriksstämman dagen efter var jag inte allt för pigg!
Lite för mycket prat om distriktets ekonomi och hur man fixar pengar till sin kår för att det skulle vara roligt efter 2 timmars sömn.. Men vad gör man inte!

Konsekvensen blev väl kanske att jag varit sjuk idag. Feber, huvudvärk och illamående och en väldigt tråkig dag!

Bilder från hajken kommer nog upp senare :)

Har varit ute och fotat våren bara för att det är helt underbart väder ute!

I vår skog är det en blå matta av skilla, och på baksidan lyser röda blommor,
äntligen!

Klicka på bilderna för att se dem ordentligt.
Ursäkta de konstiga formaten, använde bilderna i kollage :)

  
 

Förlåt för förra inlägget.
Såg nått på tv, massa minnen, lite panik.

Det är lugnt..

Jag minns begravningen. Vi kom nästan sist, många satt på sina platser och tittade medlidande på oss när vi kom. Vi gick och satte oss längst fram. Jaquline var präst och hon pratade väldigt bra men om vad kommer jag inte ihåg. Vera satt hos mig och jag grät hela tiden. Vi sjöng en psalm som jag tycker handlar om honom, det var tydligen hans favorit. Alla fick gå fram till kistan och säga farväl, Bara den närmsta släkten fick säja något, alla andra fick bara gå fram annars hade det tagit för lång tid med de flera hundra som var där. Sen skulle vi gå ut. Vi gick först, alla stod upp och vi gick långsamt genom folkmassan. Alla blickar, alla tårar.

Jag minns när jag såg honom sista gången. I kryptan, han var kall, stel och död. Vi fick lukta på honom, de andra sa att han luktade som vanligt, det tyckte inte jag, han luktade bara död. Vi fick hålla hans hand, hans stora starka hand med den konstiga tummen vi skojat så mycket om. Den var iskall. Han som alltid var så full av värme.

Jag minns sista gången jag träffade honom levande. Han kramade mig hårt när vi skulle gå och önskade mej lycka till i fotomaraton. Vi hade varit där hela dagen och han hade hjälpt till med allt han kunde. Vi hade gått för att flytta hästarna och pratade om foto. Fast han inte kunde något om det, inte visste alls vad som skulle se bra ut så kom han med massa idéer och försökte verkligen hjälpa. Vi pratade om att vi snart skulle kunna rida tillsammans. Jag på Tilly och han på Raline. Jag fick inte ens träffa honom igen. Vi gick olika vägar på väg tillbaka till huset. Han genom hagen och jag på vägen för att jag ville tillbaka så fort som möjligt. Hade jag gått med honom hade vi fått mer tid tillsammans. Den gången fick han reda på att jag gillade att fota, och spela teater. Han hade missat det innan, hur mycket mer visste han inte om mig ?

Jag har 10000 minnen av morfar. Aldrig någonsin kommer jag glömma honom. Ett och ett halvt år låter som lång tid, men ändå känns det så nära. Jag har inte sett gravstenen än. Den har varit på plats ett halvår, men jag vågar inte. Jag vågar inte se hans namn inristat i en sten. Det betyder att han verkligen är borta.

När jag skriver detta har tårarna redan runnit länge, det finns inget som gör det lättare, förutom att skriva. Veta att när den hemska tiden gått flera år till, och jag börjar glömma hur det var, då finns det kvar. Jag kan plocka fram det och tänka på hur mycket den människan betydde och hur ofattbart det är att han är borta. Jag har inte bestämt mig för om jag ska publicera denna text, eftersom ingen kommer må bra av att jag gör det. Vissa komemr tycka att jag är jobbig och envis som tjatar om honon så, andra kommer tycka jag är tragisk, andra kommer tycka synd om mig. Jag vill egentligen inte nått av detta. Jag vill bara ha tillbaka min morfar.

Jag har fyllt 18, hans första barnbarn har fyllt 18 och han fick inte vara med. Han fattades, Han fick inte se tårtan och han fick inte se mig. Han kommer inte få se mig ta studenten och han fick inte ens se sina två sista barnbarn över huvud taget. Han skulle inte vilja att jag var så här ledsen så här länge, jag vet det, men jag klarar inte av något annat. Det kommer och går. Ibland känns hela livet helt underbart, då kan inte ens tanken på honom dra ner mej, inte så långt iallafall, bara en liten bit. Men andra gånger, som när jag pratar med någon släkting om honom, eller ser något som påminner om honom, då kan allt brista och ingenting spelar någon roll och jag kan gråta i timmar.

Jag minns sminkkursen då jag fick reda på att du var borta.
Jag minns alla de gånger jag låg i höet i ladugården medans du gick omkring och fixade.
Jag minns den gången jag ringde dej och var jätteorolig för Moa.
Jag minns när du hade sålt henne.
Jag minns när vi badade i poolen.
Jag minns när jag hjälpte dej på rännet.
Jag minns när vi åt mat tillsammans.
Jag minns när vi beställde pizza.
Jag minns när jag var liten och du hjälpte mej upp i trädet eller hissade upp mig i luften.
Jag minns när du var med mig på skolan efter Lucia.

Jag minns dig morfar, och det kommer jag alltid göra.

Bilderna på oss i de olika planeringsgrupperna till Agema i sommar ligger nu på Agemas hemsida, och bilden på mig är nog en av få bilder på mig som ligger uppe på internet som är helt oredigerad och där jag är osminkad. Dessutom är jag ganska nöjd med bilden. Det är ett smärre under skulle jag säga!

Roligt också att det bara är en i gruppen som inte är ifrån skaraborg, och att jag är enda tjejen, och att Mikael inte heter Anders utan Mikael x) Jaja, jag tycker väldigt mycket om alla i den gruppen i alla fall, man blir ju glad av att bara se dem ^^

Och lite reklam också, ifall du som läser detta är scout, har du då funderat på att jobba som funkis på Agema? Vet du ens vad Agema är ? Om inte, så tycker jag absolut att du borde kolla upp det och anmäla dig som funkis, för DU behövs verkligen och det kommer bli jätteroligt! Vill du ha lite info utan att behöva krångla på hemsidan kan du alltid fråga mig :)

Vill du se bilderna och dessutom komma till hemsidan trycker du HÄR :)

Sådär, då var man här, 18 år. 

Nu har jag (förmodligen sist i Sverige) för första gången sett "Se upp för Dårarna", och ifall det nu mot all förmodan skulle vara någon som inte sett den så rekomenderar jag dig absolut att göra det. Jag är helt kär i den turkiska pappan, så otroligt söt när han försöker prata svenska !
Sen är det väl en typisk svensk film, väldigt förutsägbar, men den är ändå charmig, söt och väldigt rolig på sina ställen :)

Pappan:"Fett bra." <3

Okej, nu går det nästan för långt.

Nu skriker de små barnen:

"SUCK MY PIIIINIIIIIS"

Nu sitter jag här i mitt rum och lyssnar till de underbara ljuden av småpojkar som lanar.
De är 5 killar på ca 10 år, och det enda man hör är:

"Men joina mej då för faaaan!" och " MEN FÖR I HELVETE SLUTA KOLLA PÅ MEJ DÅ "

ibland kan man också höra:

- Men håll käft då
-Men jag måste ju rädda mitt liv va fan
- aa men va faaan..
- Skjuuuuuuut haaaaaaaaan!
-VEM ÄR "KLETET"?
- vem är kletet?
- hallå är de nån som heter kletet?
-... det finns ingen kletet här.


Är dom inte underbara?

Idag har varit en lugn och skön dag, jag har legat i sängen och läst psykboken och smaskat på godis jag fick på festen. Mumsmums! Sen kände jag mig så dålig som proppat i mig så mycket godis, att när mamma frågade ifall jag ville med henne på vattengympa, svarade ja.
Det var en upplevelse kan jag lova, det var väl ca 10.. damer.. där, och vi kan väl säga att medelåldern var runt 60, och det enbart för att jag var där och drog ner nen rejält. Men träning som träning, det var bra och jag känner att jag i alla fall gjort något vettigt idag.

När vi kom hem sa pappa att han fått ett mail från en som har turridning på Nordsvenskar på Kinnekulle som är intresserad av att ha Tilly i sommar. Jag fick alltså sätta mig och svara på mailet om hur hon är att leda, hur hon är i stallet osv osv. Det fick mig att inse tre saker.

1. Hur lite jag faktiskt vet om min älskling nu för tiden. Visst, jag kunde svara på frågorna men inte mycket mer. Jag är en fruktansvärt dålig människa och hästägare.

2. Hur fruktansvärt mycket jag saknar henne och vill ha mer tid, ork och möjlighet att vara med henne och jobba med henne.

3. Att jag snart inte kan kalla henne min längre. Vill tjejen på Kinnekulle ha henne så kommer hon ägna sommaren åt att traska runt med massa turister, och när sommaren är slut kommer vi få sälja henne till någon annan som kan kalla henne sin.

Min Tilly har varit Min Tilly i 4 år, men det känns som så mycket mer, hon har alltid varit Min Tilly. Eller nej, det har hon inte, hon har varit Min och Morfars Tilly. Snart har hon ingen av oss. Och jag har ingen av dem. Det går inte att förklara hur ont det gör.

Sådär, då var festen över, allt gick bra, jag hade jätteroligt och det verkade som om de andra hade det också. Paniken släppte och jag vande mig vid att så många olika kompisar var där, och jag var och är bara otroligt glad över att så många ville komma. Och alla som var där tycker jag så väldigt mycket om, ni betyder jättemycket, allihop.
Tack ! <3


och nu sitter jag här ensam, och tänker på kvällen och försöker fixa klart bilderna och lägga upp dem på facebook, men det går segt. och jag ska bli en bättre människa också, jag lovar <3

Imorgon kommer Louise, och jag längtar massamassa!
Men det betyder också att det inte är alls långt kvar till festen.. Lite panik har jag haft länge, nu börjar det gå över i hopplöshet. Mamma och pappa fick mej att förstå att jag faktiskt borde ta tag i saker och planera nu, men jag tror jag ger upp, det får gå som det går så hoppas jag på det bästa !

Idag är det onsdag.